Jag var en av de få som inte lämnade dig när färgen flagnade på fasaden. Något värt att minnas, kanske. Fast kanske inte, trots allt.
Jag börjar få svårt att förstå dig, svårt att tycka synd om dig och svårt för att se upp till dig som jag gjorde förut. Jag lever för de stunder du är dig själv och jag lever för de stunder då du kan skratta med mig. När du inte är den personen, känner jag knappt igen dig. Du ser inte vilken förändring det blir i ditt beteende på grund av någon annan - någon som inte på långa vägar är så bra som du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar