torsdag 31 mars 2011
Fan ta dig och allt du är!
Att en låt jag har hört så sjukt många gånger kan vara så klockren precis just nu!
Now that it's all said and done,
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,
Like an old abandoned house.
What you said when you left
Just left me cold and out of breath.
I fell too far, was in way too deep.
Guess I let you get the best of me.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.
You took a hammer to these walls,
Dragged the memories down the hall,
Packed your bags and walked away.
There was nothing I could say.
And when you slammed the front door shut,
A lot of others opened up,
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
Well I'm putting my heart back together,
'Cause I got over you.
Well I got over you.
I got over you.
'Cause the day I thought I'd never get through,
Now that it's all said and done,
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,
Like an old abandoned house.
What you said when you left
Just left me cold and out of breath.
I fell too far, was in way too deep.
Guess I let you get the best of me.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.
You took a hammer to these walls,
Dragged the memories down the hall,
Packed your bags and walked away.
There was nothing I could say.
And when you slammed the front door shut,
A lot of others opened up,
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
Well I'm putting my heart back together,
'Cause I got over you.
Well I got over you.
I got over you.
'Cause the day I thought I'd never get through,
onsdag 30 mars 2011
Allt efter September!
Så, då var det snart dags! Då tänkte jag snart ge ut min bok som alldeles strax är färdig för tryck! Idag gjordes framsidan, så jag tänkte visa er den!
Så, om det är någon som är intresserad att köpa boken för en hundring så kommer jag ikväll att lägga upp en flik längst upp med uppdateringar om boken! Där finns all information ni behöver för att köpa den!
Så, om det är någon som är intresserad att köpa boken för en hundring så kommer jag ikväll att lägga upp en flik längst upp med uppdateringar om boken! Där finns all information ni behöver för att köpa den!
dags att nana
Nu är det dags för mig att nana, ikväll sitter jag inte uppe och drömmer om likasinnade hjältar som jag! Kvällens godnatt-låt är två låtar faktiskt, båda bör jag lyssna på lite fler gånger själv. Lyssna på spotify här! & här!
Älskade du
Eller det där om nått är väl högmod En sån högtravande jämförelse känns lite för stor Samtidigt fast det känns svårt att tro men en gång i tiden skulle samma jämförelse känns som för lite När vi var universums absoluta center Våran kärlek som var konstant den var para siempre Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand Och fortfarande inte fattar varför visst är det tragiskt men sant och man kan kalla det misär hur vi faller isär som molekyler i cern men när jag undrar hur vi hamnade här är det kanske grundlagens enda förbannade värld
tisdag 29 mars 2011
He said:
You're asking me will my love grow,
I don't know, I don't know.
Stick around, and it may show,
But I don't know, I don't know.
I don't know, I don't know.
Stick around, and it may show,
But I don't know, I don't know.
Du
Av någon konstig anledning tycks du alltid bara träffa folk som visar sig vara för speciella för både ditt och deras eget bästa. Antingen är de alldeles för känslomässigt oberörda, eller så är de för känslomässigt inte bara berörda utan känslomässigt ihoprasade och söndertrasade. Du undrar varför, du är ju egentligen inte så kräsen som många andra är. Fast, egentligen vet du att du är värst kräsen av alla du känner. Du stör dig fruktansvärt lätt på småsaker och du tycks hitta fel på varenda en du träffar. Det är tröjan hon har på sig, skrattet han har eller att hans naglar ser sönderbitna ut. För om det är något du är, så är det uppmärksam. Du lägger märke till allt, du är en sån där som minns vad hon eller han hade på sig första gången - om du tycker att det är värt att komma ihåg. Att träffa dig och imponera på dig kan verka lätt - du är en social och utåtriktad person och du är väldigt bra på att lägga fram rätt sida av ansiktet, om man kan uttrycka sig så. Fast, att träffa dig och imponera på dig är som att sätta sig i en rättssal med blod på händerna och försöka övertala en domare om att du inte skadat någon.
Du är ännu hårdare med hur han eller hon pratar, uttrycker sig, vad hon eller han väljer att prata om. Och det värsta är att man kan aldrig räkna ut vad man ska säga för att fånga ditt intresse, för det varierar från minut till nästa minut. Därför kan man heller inte vara säker på att man lyckas andra gången man träffar dig, för ditt intresse ligger i något annat denna gången. Och för att inte tala om din passion för det just du håller på med. För oftast är du ganska så estetiskt lagd, om man säger så, du älskar att skapa och ge form åt känslor, uttryck och situationer. Och du hatar att bli störd och oförstådd, du hatar att den person du väljer att spendera din tid med inte förstår det och helst av allt ska hon eller han brinna för exakt samma sak. Eller veta hur det känns att brinna för något.
Och man skulle kunna tro att du som har så perfekt kontroll över vad du vill ha och när du vill ha det, att du är alldeles organiserad, att du dricker lagom mycket kaffe med aldrig för mycket socker. Att du som har så perfekt kontroll över allt du gör och säger, att du kan somna lätt om kvällen och att du aldrig ligger vaken och tänker. Fast det gör du, du dricker alldeles för mycket kaffe och röker alldeles för många cigaretter och du sover fan inte ens i närheten av hälsosamt. Du tror att all magi sker när alla andra sover. Du lever, på riktigt, om natten.
Så visst fan känner du dig ensam, visst fan önskar du att det fanns någon som du kunde dela allt det där med. Någon som också sitter uppe nätterna långa, nån som precis som du klarar sig jävligt bra själv, men önskar sig det där som kommer bortom alla förväntningar och krav, det där som kommer bortom den falska bilden av hur saker och ting ska se ut. Du önskar att det fanns någon som ville ha dig, inte för att han eller hon behöver dig, utan för att han eller hon verkligen vill ha dig. Någon som kan gå hem själv om natten, men som du vill följa för att du vill inte för att du måste. Fast helst någon som stannar.
Jag vet det, för jag är precis som du.
Du är ännu hårdare med hur han eller hon pratar, uttrycker sig, vad hon eller han väljer att prata om. Och det värsta är att man kan aldrig räkna ut vad man ska säga för att fånga ditt intresse, för det varierar från minut till nästa minut. Därför kan man heller inte vara säker på att man lyckas andra gången man träffar dig, för ditt intresse ligger i något annat denna gången. Och för att inte tala om din passion för det just du håller på med. För oftast är du ganska så estetiskt lagd, om man säger så, du älskar att skapa och ge form åt känslor, uttryck och situationer. Och du hatar att bli störd och oförstådd, du hatar att den person du väljer att spendera din tid med inte förstår det och helst av allt ska hon eller han brinna för exakt samma sak. Eller veta hur det känns att brinna för något.
Och man skulle kunna tro att du som har så perfekt kontroll över vad du vill ha och när du vill ha det, att du är alldeles organiserad, att du dricker lagom mycket kaffe med aldrig för mycket socker. Att du som har så perfekt kontroll över allt du gör och säger, att du kan somna lätt om kvällen och att du aldrig ligger vaken och tänker. Fast det gör du, du dricker alldeles för mycket kaffe och röker alldeles för många cigaretter och du sover fan inte ens i närheten av hälsosamt. Du tror att all magi sker när alla andra sover. Du lever, på riktigt, om natten.
Så visst fan känner du dig ensam, visst fan önskar du att det fanns någon som du kunde dela allt det där med. Någon som också sitter uppe nätterna långa, nån som precis som du klarar sig jävligt bra själv, men önskar sig det där som kommer bortom alla förväntningar och krav, det där som kommer bortom den falska bilden av hur saker och ting ska se ut. Du önskar att det fanns någon som ville ha dig, inte för att han eller hon behöver dig, utan för att han eller hon verkligen vill ha dig. Någon som kan gå hem själv om natten, men som du vill följa för att du vill inte för att du måste. Fast helst någon som stannar.
Jag vet det, för jag är precis som du.
måndag 28 mars 2011
söndag 27 mars 2011
Jag älskar att vara utan dig!
Du förstår, när jag är utan dig kan jag göra vad jag vill, tänka på ingenting och kolla på national treasure-filmerna en hel helg. Utan dig kan jag ligga i min säng och äta godis två dagar i rad och jag behöver aldrig kolla mobilen hela tiden efter SMS längre. Utan dig är jag fri att göra exakt allt jag vill och förmår. Utan dig kan jag röka hur många cigg jag vill i rad utan att någon traggar, utan dig kan jag vara hemma en hel helg och ta det lugnt utan att sakna någon eller känna att jag missar dyrbar tid med någon. Jag kan vara för mig själv, vakna när jag vill och somna när jag vill. Läsa vilka böcker jag vill hur länge som helst och lyssna på exakt vilken låt jag vill och hur högt jag vill. Och jag kan gråta precis till vilken film jag vill och jag kan vara töntig och nördig precis när jag vill. Utan dig är jag en bättre människa, utan dig klarar jag mig bättre än någonsin förut. Livet blir bättre utan dig helt enkelt. Jag kan känna mig precis hur ensam jag vill och vara berättigad till det också. För det känns på något sätt bättre att känna sig ensam när man är ensam, än att känna sig ensam när man är med någon. Och du fick mig att känna mig ensam. Därför är det bra utan dig.
Och det känns som mer än tio dagar, det känns som evigheter sen. Det känns som att jag glömt hur din röst låter och det känns som att det var länge sen du gick. Och det är väl bra, antar jag.
Jag älskar att vara utan dig. Jag gör faktiskt det.
Well written words!
When he said he was pretending, just like he knew the plan
That's when I knew he was pretending, pretending to understand
lördag 26 mars 2011
Time heals everything (?)
Så jag tänkte en stund på det där om att tiden skulle läka alla sår. Jag tänkte på det där med att allt vi gör egentligen är att bilda oss vanor. Vi älskar av vana, vi röker av vana, vi bråkar av vana, vi andas, äter, dricker, sover av vana. Vissa vanor är bra vanor, andra vanor är dåliga vanor. Plötsligt tappade ordet vana sin innebörd, jag har i mitt huvud upprepat det för många gånger.
Och jag tänkte, i alla fall, att tiden läker inga sår. Fast jo, det gör den väl ändå. Läker dem gör den aldrig, men den gör dem mindre smärtsamma och öppna. Den syr ihop dem och gör dem till ärr istället. Ärr som finns där och påminner oss om något som en gång gör ont - påminner oss så vi aldrig glömmer det.
Men sen tänker jag att det är en jävligt kass liknelse. En jävligt dum metafor. För visst gör det ont att bli sårad, och visst är det värst i början och visst blir det bättre tids nog, men glöms aldrig bort och finns alltid där för att påminna oss om vad som en gång varit. Precis som när jag trampade på en glasskärva och har ett ärr på undersidan av foten kvar. Och visst får jag nästan ont bara när jag tänker på hur ont det gjorde då. Men det där med att ett breakup skulle bli ett sår, det där med att när någon du älskar dör att det skulle kunna liknas vid ett jävligt djupt skärsår. Det där gillar jag inte.
Och nu kanske jag väcker sura miner hos folk när jag säger att den enda anledningen till varför vi blir ledsna är för att en vana rycks bort ur våra liv - motvilligt från vår sida. Det är egentligen det enda som händer. En vana vi själva vill ha kvar försvinner ur våra liv, vi kan själva tvingas att göra oss av med den eller så tar någon den ifrån oss.. Men fan, det är fortfarande inget annat än en vana. Som sedan ersätts av en annan. En liten hjälpvana, en vana att böla när vi ser en bild eller hör en låt. Sen ersätts den, förr eller senare av en vana att trivas. Tills vi hittar någon eller något annat att vänja oss vid.
Så, jag älskade dig kanske på riktigt en liten stund, när jag var oviss om du skulle finnas kvar i min närhet imorgon eller om du skulle vara borta igen och aldrig bli min. Fast när du blev en vana, tror jag att jag glömde älska dig. Du fanns ju där ändå, bara jag sa det. Och jag fanns kvar hos dig också, tills du insåg att jag var en vana du inte trivdes med, så du gjorde dig av med den. Och din nya vana är att inte bry dig. Och min nya vana är att försöka att inte bry mig, och faktiskt, nästan lyckas - oftare för varje dag som går. Jag, däremot, jag gillade ändå att ha dig som min favoritvana, den vana jag levde i varje sekund. Jag var van vid att få ett SMS varje dag mellan fyra (de dagar du vaknade tidigt) och åtta (de dagar du vaknade sent). Tills för bara tio dagar sen, och japp, jag firar tio dagar imorgon - tio dagar fri från en vana som efter att den ryckts bort från mig blev dålig, då den vana jag ville gå efter togs ifrån mig. Snabbt och inte alls smärtfritt. Fast det var som att dra bort ett plåster, det gjorde ont, fast bara en liten stund. Och efter en liten stund till kändes det slutligen bättre. När det förbannade såret började läka. Se, nu är jag inne på det där med sår igen.
Och, känner vi oss inte älskade nu? Uppskattade och beundrade? När vi vet, att vi bara är någons dåliga eller goda vana. Och när vanan inte längre är en vana, så finns en annan vana som är jävligt bra och villig att täcka upp för det förbannade lilla sår vi lämnat kvar. Om vi ens dög som en tillräckligt bra vana, för att saknas när vi av okänd anledning gjordes av med.
Och jag tänkte, i alla fall, att tiden läker inga sår. Fast jo, det gör den väl ändå. Läker dem gör den aldrig, men den gör dem mindre smärtsamma och öppna. Den syr ihop dem och gör dem till ärr istället. Ärr som finns där och påminner oss om något som en gång gör ont - påminner oss så vi aldrig glömmer det.
Men sen tänker jag att det är en jävligt kass liknelse. En jävligt dum metafor. För visst gör det ont att bli sårad, och visst är det värst i början och visst blir det bättre tids nog, men glöms aldrig bort och finns alltid där för att påminna oss om vad som en gång varit. Precis som när jag trampade på en glasskärva och har ett ärr på undersidan av foten kvar. Och visst får jag nästan ont bara när jag tänker på hur ont det gjorde då. Men det där med att ett breakup skulle bli ett sår, det där med att när någon du älskar dör att det skulle kunna liknas vid ett jävligt djupt skärsår. Det där gillar jag inte.
Och nu kanske jag väcker sura miner hos folk när jag säger att den enda anledningen till varför vi blir ledsna är för att en vana rycks bort ur våra liv - motvilligt från vår sida. Det är egentligen det enda som händer. En vana vi själva vill ha kvar försvinner ur våra liv, vi kan själva tvingas att göra oss av med den eller så tar någon den ifrån oss.. Men fan, det är fortfarande inget annat än en vana. Som sedan ersätts av en annan. En liten hjälpvana, en vana att böla när vi ser en bild eller hör en låt. Sen ersätts den, förr eller senare av en vana att trivas. Tills vi hittar någon eller något annat att vänja oss vid.
Så, jag älskade dig kanske på riktigt en liten stund, när jag var oviss om du skulle finnas kvar i min närhet imorgon eller om du skulle vara borta igen och aldrig bli min. Fast när du blev en vana, tror jag att jag glömde älska dig. Du fanns ju där ändå, bara jag sa det. Och jag fanns kvar hos dig också, tills du insåg att jag var en vana du inte trivdes med, så du gjorde dig av med den. Och din nya vana är att inte bry dig. Och min nya vana är att försöka att inte bry mig, och faktiskt, nästan lyckas - oftare för varje dag som går. Jag, däremot, jag gillade ändå att ha dig som min favoritvana, den vana jag levde i varje sekund. Jag var van vid att få ett SMS varje dag mellan fyra (de dagar du vaknade tidigt) och åtta (de dagar du vaknade sent). Tills för bara tio dagar sen, och japp, jag firar tio dagar imorgon - tio dagar fri från en vana som efter att den ryckts bort från mig blev dålig, då den vana jag ville gå efter togs ifrån mig. Snabbt och inte alls smärtfritt. Fast det var som att dra bort ett plåster, det gjorde ont, fast bara en liten stund. Och efter en liten stund till kändes det slutligen bättre. När det förbannade såret började läka. Se, nu är jag inne på det där med sår igen.
Och, känner vi oss inte älskade nu? Uppskattade och beundrade? När vi vet, att vi bara är någons dåliga eller goda vana. Och när vanan inte längre är en vana, så finns en annan vana som är jävligt bra och villig att täcka upp för det förbannade lilla sår vi lämnat kvar. Om vi ens dög som en tillräckligt bra vana, för att saknas när vi av okänd anledning gjordes av med.
Grattis Amin!
Hej!
Jag sitter nu mitt uppe i kalaset vi har hemma för Amin, min nya lillebror, idag. Amin kom till vår familj för ungefär en månad sen. Vi var alla glada att han kommit hem till oss, men det var problem då migrationsverket uppskattade Amins ålder till arton, fast han är femton. Efter ett tag dock, lyckades Amin få en id-handling skickad från sitt hemland Afghanistan och denna kunde styrka att Amin är femton. I torsdags fick därför Amin åka till Malmö med mamma på möte, där dom skulle berätta om hans ålder ändrats. Och det hade den, till femton, och dessutom berättade dem att han fått uppehållstillstånd! Därför har vi kalas för att Amin fått uppehållstillstånd och får nu bo i Sverige resten av sitt liv om han så önskar, och det är vi sjukt glada för!
Så därför, GRATTIS lillebror!! Idag är det din dag!! :)
Jag sitter nu mitt uppe i kalaset vi har hemma för Amin, min nya lillebror, idag. Amin kom till vår familj för ungefär en månad sen. Vi var alla glada att han kommit hem till oss, men det var problem då migrationsverket uppskattade Amins ålder till arton, fast han är femton. Efter ett tag dock, lyckades Amin få en id-handling skickad från sitt hemland Afghanistan och denna kunde styrka att Amin är femton. I torsdags fick därför Amin åka till Malmö med mamma på möte, där dom skulle berätta om hans ålder ändrats. Och det hade den, till femton, och dessutom berättade dem att han fått uppehållstillstånd! Därför har vi kalas för att Amin fått uppehållstillstånd och får nu bo i Sverige resten av sitt liv om han så önskar, och det är vi sjukt glada för!
Så därför, GRATTIS lillebror!! Idag är det din dag!! :)
Edward Scissorhands
Så, jag tog mitt förnuft till fånga och vi tittade på den, finally. Jag hade ju delvis rätt om det där med att klippa hår och så, han gör ju det, lite. Men den fick mig att hata människor lite, lite extra. Den var riktigt bra och jag grät nästan. Jag hatar redan människor som det ser ut i dagsläget, vissa mer än andra. Jag tycker vi är dumma varelser som tror för mycket om oss själva. Fast vi är ju så små. Nåja, iallafall så ligger jag och pup i min säng och kollar på tv. Vi hoppas på att magnum visas så jag kan få göra mina berömda dubbningar på grovskånska.
U see, jag kan faktiskt vara fruktansvärt rolig vid fåtal tillfällen.
Jag funderar på om jag skulle bli lärare, trots allt. Jag kanske skulle ta och göra det. Jag kanske skulle vara en grymt bra lärare, jag tror faktiskt det. Jag funderar i alla fall på psykologi, absolut. Psykologi är riktigt grymt intressant och jag hade gärnat vela läsa det som kommer efter plugget om depressioner också. Känns som att det finns så mycket mer att lära än så.
Dessutom är jag riktigt nöjd med att ha bloggen här istället, är mycket nöjdare med att kunna ha en snygg design även när jag inte orkar pilla med den själv. Och dessutom har jag faktiskt haft många fler besökare idag, än vad jag haft på länge när jag bloggat. Allt funkar mycket bättre. Jag trivs liksom, hihi.
Så, nu tänkte jag visa er två roliga fetto-bilder jag hittade på mig själv från i somras. Jag hade blont hår, knästrumpor och keps. Snart är det dags att plocka fram min kära longboard igen, så fort det börjar bli lite varmare bara. Pallar inte att det blåser och jag fryser ihjäl. Det funkar inte riktigt. Och anledningen till att jag skrev fetto-bilder är inte för att jag var tjock (gud kunde ju låta det hända någon gång i måttliga mängder), utan för att här var jag verkligen mentalt fet.
Deuces!
fredag 25 mars 2011
He's the best reboundboy I've ever met
I hate him, believe that I really do.
And I want him, only 'cause I can not have him.
He is not the type I would turn around and look after, it's just that I can't stop looking his way.
I don't like him, he irritates the shit out of me, believe me I don't find him interesting at all.
It's just that I can't help to wonder what he is thinking, wanting, doing, right now.
He is the type of man you wonder how anybody ever got his heart to beat faster.
Att vara slightly särskild.
"Särskild [...] 1) som bildar l. utgör l. betraktas ss. en självständig individ l. enhet l. ngt för sig, skild l. avvikande från l. annorlunda än annan."
"Hon är ju en särskild person" var det någon som sa - och jag tänkte att, det där lät inte bara som ett yttrande av en åsikt. Dessutom hade inte det heller rättfärdigat orden - vem har rätten att tycka att någon är "särskild"? Det lät som ett uttalande, något konstaterat och som att hela världen skulle tycka precis likadant om henne, bara för att en röst, en individ (aningen intelligensbefriad - jag kan omöjligt vara objektiv i det här), i brist på ordkunskap slängde ur sig en kommentar i ytterst negativ bemärkelse.
Om vi nu får tycka till, skulle jag vilja tycka att personen som slängde ur sig det där, skulle vara lycklig om han var bara hälften så särskild som hon var i sitt ena lillfinger. Och jag tycker, för att det får man ju göra och uttala sig om det också oberoende av kunskap, förståelse och empati - att han borde vara lycklig för att han inte vet vad ordet betyder, för visste han, skulle han troligtvis en dag förstå att särskild är något man borde vilja vara och att han inte är det - och det värsta jag skulle kunna tänka mig är om jag en dag vaknade upp och insåg att jag är någons puppet - att jag är precis som Du och alla andra. Att inget jag gör, förespråkar eller känner är unikt.
Hon var sannerligen en särskild person, mitt gamla jag, och jag minns hur hon grät samma kväll för att hon hört honom säga det bakom en inte riktigt stängd dörr. Inte visste hon då att särskild, det vill man vara, särskild - annorlunda från normen, bra på sitt eget vis. Inte visste hon att särskilda människor betraktas som självständiga, egna individer. Jag önskar att jag kunde flyttas bakåt i tiden och stryka handen över hennes huvud och säga åt henne att hon inte skulle gråta för alltid - att en dag skulle hon förstå att hon var särskild och att det var precis perfekt sak för henne att vara. Att en dag skulle hon vara nästan vuxen och fortfarande ganska så mycket barn, och älska sig själv för att hon var just precis särskild.
Även om bara hon och Svenska Akademiens ordbok visste vad det egentligen betydde.
"Hon är ju en särskild person" var det någon som sa - och jag tänkte att, det där lät inte bara som ett yttrande av en åsikt. Dessutom hade inte det heller rättfärdigat orden - vem har rätten att tycka att någon är "särskild"? Det lät som ett uttalande, något konstaterat och som att hela världen skulle tycka precis likadant om henne, bara för att en röst, en individ (aningen intelligensbefriad - jag kan omöjligt vara objektiv i det här), i brist på ordkunskap slängde ur sig en kommentar i ytterst negativ bemärkelse.
Om vi nu får tycka till, skulle jag vilja tycka att personen som slängde ur sig det där, skulle vara lycklig om han var bara hälften så särskild som hon var i sitt ena lillfinger. Och jag tycker, för att det får man ju göra och uttala sig om det också oberoende av kunskap, förståelse och empati - att han borde vara lycklig för att han inte vet vad ordet betyder, för visste han, skulle han troligtvis en dag förstå att särskild är något man borde vilja vara och att han inte är det - och det värsta jag skulle kunna tänka mig är om jag en dag vaknade upp och insåg att jag är någons puppet - att jag är precis som Du och alla andra. Att inget jag gör, förespråkar eller känner är unikt.
Hon var sannerligen en särskild person, mitt gamla jag, och jag minns hur hon grät samma kväll för att hon hört honom säga det bakom en inte riktigt stängd dörr. Inte visste hon då att särskild, det vill man vara, särskild - annorlunda från normen, bra på sitt eget vis. Inte visste hon att särskilda människor betraktas som självständiga, egna individer. Jag önskar att jag kunde flyttas bakåt i tiden och stryka handen över hennes huvud och säga åt henne att hon inte skulle gråta för alltid - att en dag skulle hon förstå att hon var särskild och att det var precis perfekt sak för henne att vara. Att en dag skulle hon vara nästan vuxen och fortfarande ganska så mycket barn, och älska sig själv för att hon var just precis särskild.
Även om bara hon och Svenska Akademiens ordbok visste vad det egentligen betydde.
Thin lizzy baby
Roll me over, and I'll turn around - and I'll move my fingers up and down up and down!
Nu sitter jag i skolan och väntar på min kära puppypoo, för idag ska hon sova hos mig och jag ska finally ta det stora steget att radera ett antal familjer på mitt SIMS 3, där jag skapat mig själv och en viss person och fött ca 35 (okej kär?) barn med denne. Ska bli oerhört skönt, typ som en.. befriejelse föer faen.. puostar out.. typ. nej men, jag ska försöka komma ihåg att göra det så att jag kan spela sims normalt utan att stöta på mitt ex i en fejk-värld. Skulle ju vara lite jobbigt när jag har förutsättningarna inne för att aldrig behöva göra det i den verkliga.
Och så ska vi självklart kolla på en film jag har laddat ner, stepmom, på rekommendation av Emma. Och vi BORDE verkligen titta på Edward scissorhands.. Känner mig lite oallmänbildad för att jag aldrig sett den, och för att jag fram tills bara för något år sedan trodde att den handlade om en liten pojke med namnet Edward, som var fattig och började typ klippa folk och sen blev grym barberare.. Eller nåt. Jag vet, för min intelligenskvot kan jag ibland vara sjukt dum.
Så sitter jag här, kvar i klassrummet, ensam. Som så många gånger förut.. Anledningarna har varit olika för detta fenomen som jag kallar Edinasistkvariklassrummetnärallagåtthem; jag har helt enkelt varit mobbad och gillat att sitta kvar och läsa i en bok, skriva lite mer på mitt arbete; jag har sedan gymnasiet började aldrig haft det så väldigt bekvämt med bussar. Hade velat bo i byggnaden jag ser utanför fönstret, på hörnan med de halvrunda små balkongerna. Där hade jag velat gå ut på morgonen om sommaren, dricka min morgonkaffe och ta mina två morgoncigaretter.
Lasarettsboulevarden, om jag inte minns fel. Jag spanade in stället när jag vart typ elva och sa att där ska jag bo när jag blir arton.. haha. jag är tjugo nu och har varken körkort, någon vidare inkomst eller möjligheten att flytta hemifrån. Dessutom knappast heller viljan till att bo kvar i Kristianstad.
Idag körde jag på mina älskade hängslor, som jag älskar så himla mycket. Och så åt jag en jättegod riscurrykycklingärtor-blandning i skolan. Jag var nöjd. Så nöjd att bilden på mig i hängslorna hållandes currymaten blev min bild i profilen. Tyckte det var perfekt eftersom jag älskar mat.
Kaffe nu med puppypoo förmodligen.
Jag älskar människan så fruktansvärt. Hon är så jävla bra.
Nu sitter jag i skolan och väntar på min kära puppypoo, för idag ska hon sova hos mig och jag ska finally ta det stora steget att radera ett antal familjer på mitt SIMS 3, där jag skapat mig själv och en viss person och fött ca 35 (okej kär?) barn med denne. Ska bli oerhört skönt, typ som en.. befriejelse föer faen.. puostar out.. typ. nej men, jag ska försöka komma ihåg att göra det så att jag kan spela sims normalt utan att stöta på mitt ex i en fejk-värld. Skulle ju vara lite jobbigt när jag har förutsättningarna inne för att aldrig behöva göra det i den verkliga.
Och så ska vi självklart kolla på en film jag har laddat ner, stepmom, på rekommendation av Emma. Och vi BORDE verkligen titta på Edward scissorhands.. Känner mig lite oallmänbildad för att jag aldrig sett den, och för att jag fram tills bara för något år sedan trodde att den handlade om en liten pojke med namnet Edward, som var fattig och började typ klippa folk och sen blev grym barberare.. Eller nåt. Jag vet, för min intelligenskvot kan jag ibland vara sjukt dum.
Så sitter jag här, kvar i klassrummet, ensam. Som så många gånger förut.. Anledningarna har varit olika för detta fenomen som jag kallar Edinasistkvariklassrummetnärallagåtthem; jag har helt enkelt varit mobbad och gillat att sitta kvar och läsa i en bok, skriva lite mer på mitt arbete; jag har sedan gymnasiet började aldrig haft det så väldigt bekvämt med bussar. Hade velat bo i byggnaden jag ser utanför fönstret, på hörnan med de halvrunda små balkongerna. Där hade jag velat gå ut på morgonen om sommaren, dricka min morgonkaffe och ta mina två morgoncigaretter.
Lasarettsboulevarden, om jag inte minns fel. Jag spanade in stället när jag vart typ elva och sa att där ska jag bo när jag blir arton.. haha. jag är tjugo nu och har varken körkort, någon vidare inkomst eller möjligheten att flytta hemifrån. Dessutom knappast heller viljan till att bo kvar i Kristianstad.
Idag körde jag på mina älskade hängslor, som jag älskar så himla mycket. Och så åt jag en jättegod riscurrykycklingärtor-blandning i skolan. Jag var nöjd. Så nöjd att bilden på mig i hängslorna hållandes currymaten blev min bild i profilen. Tyckte det var perfekt eftersom jag älskar mat.
Kaffe nu med puppypoo förmodligen.
Jag älskar människan så fruktansvärt. Hon är så jävla bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)