Du

Av någon konstig anledning tycks du alltid bara träffa folk som visar sig vara för speciella för både ditt och deras eget bästa. Antingen är de alldeles för känslomässigt oberörda, eller så är de för känslomässigt inte bara berörda utan känslomässigt ihoprasade och söndertrasade. Du undrar varför, du är ju egentligen inte så kräsen som många andra är. Fast, egentligen vet du att du är värst kräsen av alla du känner. Du stör dig fruktansvärt lätt på småsaker och du tycks hitta fel på varenda en du träffar. Det är tröjan hon har på sig, skrattet han har eller att hans naglar ser sönderbitna ut. För om det är något du är, så är det uppmärksam. Du lägger märke till allt, du är en sån där som minns vad hon eller han hade på sig första gången - om du tycker att det är värt att komma ihåg. Att träffa dig och imponera på dig kan verka lätt - du är en social och utåtriktad person och du är väldigt bra på att lägga fram rätt sida av ansiktet, om man kan uttrycka sig så. Fast, att träffa dig och imponera på dig är som att sätta sig i en rättssal med blod på händerna och försöka övertala en domare om att du inte skadat någon.

Du är ännu hårdare med hur han eller hon pratar, uttrycker sig, vad hon eller han väljer att prata om. Och det värsta är att man kan aldrig räkna ut vad man ska säga för att fånga ditt intresse, för det varierar från minut till nästa minut. Därför kan man heller inte vara säker på att man lyckas andra gången man träffar dig, för ditt intresse ligger i något annat denna gången. Och för att inte tala om din passion för det just du håller på med. För oftast är du ganska så estetiskt lagd, om man säger så, du älskar att skapa och ge form åt känslor, uttryck och situationer. Och du hatar att bli störd och oförstådd, du hatar att den person du väljer att spendera din tid med inte förstår det och helst av allt ska hon eller han brinna för exakt samma sak. Eller veta hur det känns att brinna för något.

Och man skulle kunna tro att du som har så perfekt kontroll över vad du vill ha och när du vill ha det, att du är  alldeles organiserad, att du dricker lagom mycket kaffe med aldrig för mycket socker. Att du som har så perfekt kontroll över allt du gör och säger, att du kan somna lätt om kvällen och att du aldrig ligger vaken och tänker. Fast det gör du, du dricker alldeles för mycket kaffe och röker alldeles för många cigaretter och du sover fan inte ens i närheten av hälsosamt. Du tror att all magi sker när alla andra sover. Du lever, på riktigt, om natten.

Så visst fan känner du dig ensam, visst fan önskar du att det fanns någon som du kunde dela allt det där med. Någon som också sitter uppe nätterna långa, nån som precis som du klarar sig jävligt bra själv, men önskar sig det där som kommer bortom alla förväntningar och krav, det där som kommer bortom den falska bilden av hur saker och ting ska se ut. Du önskar att det fanns någon som ville ha dig, inte för att han eller hon behöver dig, utan för att han eller hon verkligen vill ha dig. Någon som kan gå hem själv om natten, men som du vill följa för att du vill inte för att du måste. Fast helst någon som stannar.

Jag vet det, för jag är precis som du.