Så jag tänkte en stund på det där om att tiden skulle läka alla sår. Jag tänkte på det där med att allt vi gör egentligen är att bilda oss vanor. Vi älskar av vana, vi röker av vana, vi bråkar av vana, vi andas, äter, dricker, sover av vana. Vissa vanor är bra vanor, andra vanor är dåliga vanor. Plötsligt tappade ordet vana sin innebörd, jag har i mitt huvud upprepat det för många gånger.
Och jag tänkte, i alla fall, att tiden läker inga sår. Fast jo, det gör den väl ändå. Läker dem gör den aldrig, men den gör dem mindre smärtsamma och öppna. Den syr ihop dem och gör dem till ärr istället. Ärr som finns där och påminner oss om något som en gång gör ont - påminner oss så vi aldrig glömmer det.
Men sen tänker jag att det är en jävligt kass liknelse. En jävligt dum metafor. För visst gör det ont att bli sårad, och visst är det värst i början och visst blir det bättre tids nog, men glöms aldrig bort och finns alltid där för att påminna oss om vad som en gång varit. Precis som när jag trampade på en glasskärva och har ett ärr på undersidan av foten kvar. Och visst får jag nästan ont bara när jag tänker på hur ont det gjorde då. Men det där med att ett breakup skulle bli ett sår, det där med att när någon du älskar dör att det skulle kunna liknas vid ett jävligt djupt skärsår. Det där gillar jag inte.
Och nu kanske jag väcker sura miner hos folk när jag säger att den enda anledningen till varför vi blir ledsna är för att en vana rycks bort ur våra liv - motvilligt från vår sida. Det är egentligen det enda som händer. En vana vi själva vill ha kvar försvinner ur våra liv, vi kan själva tvingas att göra oss av med den eller så tar någon den ifrån oss.. Men fan, det är fortfarande inget annat än en vana. Som sedan ersätts av en annan. En liten hjälpvana, en vana att böla när vi ser en bild eller hör en låt. Sen ersätts den, förr eller senare av en vana att trivas. Tills vi hittar någon eller något annat att vänja oss vid.
Så, jag älskade dig kanske på riktigt en liten stund, när jag var oviss om du skulle finnas kvar i min närhet imorgon eller om du skulle vara borta igen och aldrig bli min. Fast när du blev en vana, tror jag att jag glömde älska dig. Du fanns ju där ändå, bara jag sa det. Och jag fanns kvar hos dig också, tills du insåg att jag var en vana du inte trivdes med, så du gjorde dig av med den. Och din nya vana är att inte bry dig. Och min nya vana är att försöka att inte bry mig, och faktiskt, nästan lyckas - oftare för varje dag som går. Jag, däremot, jag gillade ändå att ha dig som min favoritvana, den vana jag levde i varje sekund. Jag var van vid att få ett SMS varje dag mellan fyra (de dagar du vaknade tidigt) och åtta (de dagar du vaknade sent). Tills för bara tio dagar sen, och japp, jag firar tio dagar imorgon - tio dagar fri från en vana som efter att den ryckts bort från mig blev dålig, då den vana jag ville gå efter togs ifrån mig. Snabbt och inte alls smärtfritt. Fast det var som att dra bort ett plåster, det gjorde ont, fast bara en liten stund. Och efter en liten stund till kändes det slutligen bättre. När det förbannade såret började läka. Se, nu är jag inne på det där med sår igen.
Och, känner vi oss inte älskade nu? Uppskattade och beundrade? När vi vet, att vi bara är någons dåliga eller goda vana. Och när vanan inte längre är en vana, så finns en annan vana som är jävligt bra och villig att täcka upp för det förbannade lilla sår vi lämnat kvar. Om vi ens dög som en tillräckligt bra vana, för att saknas när vi av okänd anledning gjordes av med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar